Vänner på vägen!
Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för det är då jag behöver det bäst!
När Corrie ten Boom reste runt och berättade om sin tid i tyska koncentrationsläger var det en kraft som höll henne uppe. Hur kunde hon glad i hågen berätta om den förnedring som hon och hennes familj hade fått gå igenom? Vad fick henne att stå ut med minnet av skräcksyner och grymhet, hellre än att förtränga alltsammans? Hur kunde hon fortsätta tro på människan efter förintelsen, ”den slutliga lösningen”?
Det finns ett svar, lika enkelt som naturligt. Det är inget vetenskapligt svar och inget allmänt religiöst program som har med karma eller universums räkenskaper att göra. Och det är förvisso inget politiskt svar, som om nazismens förbrytelser nu en gång för alla vore överståndna. Vi minns förintelsen den 27 januari, men inte bara då.
Corrie, Guds underbara luffare från Holland, trodde på förlåtelse som ett praktiskt fungerande verktyg. Det var det som höll henne uppe. Hon kunde till och med stå ut med människans värsta ondska, genom att tro på en kraft som övervinner allt. Kärleken börjar inte med en balansräkning och innebär inte att man har överseende med det onda. Jag ställer inte upp en kalkyl innan jag bestämmer mig för om jag skall förlåta eller inte. Genom att förlåta utan villkor slipper jag känna agg och sätter mig själv fri.
Egentligen är det ju det tron handlar om, året runt. Livet är svårt många gånger, men lösningen är inte att blunda för ondskans realitet. Genom att hävda rätt och fel i moralen blir man beroende av Guds kraft till förlåtelse och får ta emot ett nytt liv med nya underbara möjligheter!
Anders Bylander
fil mag
Nya artiklar ligger under Skriftligt. Här är den senaste:
Prenumerera på webbtidningen - det lönar sig!
Bokrecension:
